Sådär... då var Lexie lämnad på förskolan och Ni kanske undrar lite hur det går? Har ju inte skrivit så mycket om det tror jag förutom att jag tycker att det är väldigt skönt och framförallt nyttigt för oss alla.
Som Ni vet sen tidigare så går hon ju bara 15 timmar i veckan och kommer så göra, även när Classe är hemma. Det går ju inte gärna bara att ta bort henne varannan månad för då blir det ju omskolning på omsklning och då blir det nog svårt för henne att känna trygghet för fröknarna och förskolan. Dock är vi överrens om att vi kan ändra lite på dagar och timmar när han är hemma om vi ska göra något speciellt! Å nån vecka kanske hon inte är där alls... men vi kommer alltså, som sagt, inte att plocka bort henne helt den månaden han är hemma!!
Men så till saken... hur går det då??
Jo... men det går bra...säger dom i alla fall. :) Men en full redovisning får vi väl på utvecklingssamtalet som kommer här i höst! :)
Jag tyckte det var lite roligt i början när alla skolade in sina barn och skrev att OJ så bra det går och han/hon vill knappt lämna förskolan osv... och jag tänkte.. men herregud.. är det bara Lexie som blir ledsen när jag åker därifrån och skitglad när jag kommer och hämtar henne?? Men nepp.. det visade sig ju att fler stött eller stöter på det "problemet".
Nu är det VERKLIGEN inte så att jag är en känslokall person men för mig har det faktiskt inte varit så jobbigt som jag tror att många andra upplever det... dock kan jag förstå känslan.. för visst fan känns det när man lämnar sitt barn gråtandes till någon annan!! Men i mitt fall så vet jag att det går över så fort, på Lexie, att jag inte behöver känna någon skuld. I bland har det till och med gått över innan jag ens gått ut ur rummet. Det gäller nog bara att avleda dom lite. Jag har också varit väldigt noga med att fråga varje gång jag hämtat om det gick över eller om hon varit ledsen i övrigt och nej.. någon enstaka gång när dom ska lägga sig.. men inget som inte gått över fort.. så nää...jag tycker som sagt inte att det är så jobbigt!!
DÄREMOT... märker jag faktiskt skillnad på när någon (närstående) ska gå någonstans. Förut sa hon tex inte ett ord när man gick och hon var hos någon som hon kände bra, utan bara skrattade och vinkade typ. Men nu kan hon även bli ledesn när tex pappa, bara, går ut genom dörren... eller om vi lämnat henne hos farmor och farfar och säger hejdå!! Så visst..lite separationsångest märker man ju av mer nu. Men vid dessa tillfällen känner jag inte alls någon ånger eller så för där vet jag GARANTERAT att hon har det bra. Och blir hon så med mig så förklarar jag ju såklart alltid varför personen var tvungen att gå och även här går det ju över på 20 sekunder!!
Å ja.. nu har det gått två dagar utan gråt... men då har hon i och för sig itne sett att vi gått... och man märker att hon tar för sig mer och mer genom att gå in själv och i stort sätt inte bry sig så mycket om oss som lämnar!!
Jag ska väl tillägga också att det är klart att det kanske hade varit annorlunda om jag varit tvungen att lämna bort henne 8-9 timmar VARJE dag.. nu är det ju faktiskt bara 5 timmar 3 dagar i veckan! Så missförstå mig inte... jag förstår Er helt och hållet att Ni känner skuld och har dåligt samvete för Era barn som gråter när Ni lämnar dom och kanske även flera gånger under dagen också. Men för för mig är lite gråt värt 15 timmar egentid i veckan när jag är själv!!
Hem
