HemVilken start....
Ja, så här hade jag väl kanske inte tänkt att börja julaftons morgon men nu är det som det är!
För Er som inte vet så ligger jag och Noelle inlagda på barnavdelningen i Örebro då Noelle i går blev väldigt (mycket mer) rosslig och hade det lite ansträngt med andningen!
Ringde 1177 i går men avvaktade att åka in först men kände ändå i går kväll att ta det säkra före det osäkra. Å ja, det visade sig ju inte vara helt bra med liten även om inget var/är akut! Men då andningen var ansträngd och (lite annat) ville dom ha kvar oss för observation under natten!
Vi kom till rummet vid halv två tiden i natt och efter alla kontroller å så kom väl jag i säng framåt halv tre tiden.. Sen har personal varit inne och kollat Noelle varje eller varannan timma men jag har väl ändå fått nån timmas sammanhängande sömn! ;) Fast mig går det ingen nöd på.. som Ni vet! Just nu tycker jag mest synd om mina barn och speciellt Lexie.. Även om hon har det bra bland alla släktingar! Men att inte få fira jul tillsammans med henne känns inte som ett alternativ just nu! Vi måste få åka hem i dag igen!
Väntar nu på att doktorn ska gå ronden och under tiden kan vi bara hålla tummarna!
Men vilken start på julen för Noelle! Först åker pappa och sen åker vi på detta.. Inte nog med att vi annars är i Kga.. Nu är vi i Örebro.. 4 mil från familjen som vi ju åkt upp till för att fira jul med!! :( Men nu är det såhär och huvudsaken är ju trots allt att Noelle blir bra.
God Jul på Er alla så länge och så håller vi alla tummar vi kan nu va!!
Att bada...
I vår familj gillar vi att bada...något som förhoppningsvis Noelle också fortsättningsvis kommer uppskatta. :)
Än får hon allt vänta lite innan hon stoppas ner i det stora badkaret men sen kan jag tänka mig att det blir många (blöta) skumbad med syrran framöver!
Här kommer några bilder från Noelles första bad i livet! Ni får även se en trött och sliten mamma som VERKLIGEN inte alls ser så "himla fräsch ut jämt" som så många påpekar. :)
Hej hopp..
Hur går det här hemma egentligen?
Jo, men det går hyfsat bra tror jag. Noelle är än så länge en väldigt nöjd bebis och skriker sällan. De få gånger hon ger i från sig nåt ljud är när hon är hungrig eller om storasyster "råkat" hitta på något med henne. Så det här med att fått en lillasyster är väl fortfarande lite sådär tycker Lexie.
Det är ju inte så att hon håller på hela tiden utan det kommer nån gång om dagen sådär när hon ska testa lite gränser och för att se hur mycket lillasyster tål kan jag tänka mig. Samtidigt vill hon gärna, ro om, och hjälpa sin syster. Å det är ju här man får säga till att hon är jättesnäll och duktig, men att Noelle inte kan äta mat, div frukt, leksaker och allt möjligt som hon försöker errbjuda. Nappen är hon inte heller sen med att försöka trycka in i käften på Noelle. Å det här med stor napp och liten napp är också lite krånglit att hålla reda på och Lexie tycker ju såklart att det går lika bra med bebisnapp nu som dom andra hon har.
Noelle är väl inget större fan av napp ännu (precis som Lexie i den åldern) och först tänkte vi inte erbjuda den alls. Men då vi upptäckte att hon ändå hade sånt sugbehov i början så provade vi oss fram lite ändå. Å ja.. nu tar hon den i bland..nöjer sig å spottar sedan ut den.
Men så var det ju det här med att Lexie får tag på babisnappen, provsmakar å sen ger till lillasyster....inte så bra nu i sjuktider men men.. som sagt.. man kan inte undvika allt!!
Än så länge har jag bara provat på att vara ensam några gånger hittills och ofta är vi ju två... och en sak är ju säker....det kommer bli tufft men vi ska nog klara det här också. :)
I badhuset!
I dag var det inget dagis för Lexie ocih ute var det alldeles för kallt för att vara så vi bestämde oss för att ta oss ner till badhuset!
Pappa och Lexie fick bada medan jag och Noelle snällt fick titta på. Nu kan jag ju inte jag bada riktigt än, pga infektionsrisken, men jag lärde mig något nytt i dag och det är att man kan bada bebis from att den väger 4 kg (och att naveln är ordentligt läkt). Jag har alltid trott... eller ja.. efter babysimmet...att det är bra om dom är ca 3 månader innan man börja... men tydligen inte så ja.. vem vet.. snart kanske Noelle också får sig sitt första bad i varmvattensbassängen då ju hon, till skillnad från sin syster, växer så det knakar! :)
Gött sura ungar man har... Hur ska detta bli när dom blir tonåringar?? :)
Hur som helst sken Lexie upp när vi kom till badhuset å Noelle... ja.. hon sov mest! :)
En härlig förmiddag i bassängerna och behöver jag säga att Lexie gillar att bada?? :)
Noelle!
I går bestämde vi att tala om namnet på vår (nya) lilla flicka och för Er som inte redan vet det heter hon nu alltså Noelle!! ♥
Luciafirande!
I morse var det då dags för Lexies första Luciatåg och det var ett glatt och förvånat gäng som stämde upp till skönsång tidigt på morgonen. :) Det var så gulligt när dom kom ut att jag fick lite tårar i ögonen...Dom stora barnen var jätteduktiga..dom sjöng och läste dikter...medan dom små nog mest undrade varför det stod så många personer och tittade på dom. Dessutom var dom så påpälsade att dom knappt kunde röra på sig!! Haha....
Lexie hamnade dessutom på en liten isfläck så benen sakta men säkert gled isär på henne och det blev lite skratt i publiken när man hörde hur hon hintade personalen om att hon faktiskt snart skulle "lamla"!! :) Men hon parerade och klarade sig från vurpan! :)
Första luciatåget, av många, avklarat nu då.... Så mysigt och det är ju så gulligt när dom fortfarande är så små!! ♥ Att det var utomhus höjde också stämningen lite tyckte jag. Först när jag hörde att dom skulle vara ute tänkte jag att det var lite konstigt för jag har aldrig hört talas om att man är det... men tänkte att jaja det blir nog bra.. och nu såhär i efterhand var det ju som sagt jättemysigt och det verkar vara ganska många förskolor som firar utomhus.
Vi hade även tur med vädret eller vad man säger då vi "bara" hade tre minusgrader i morse. Hade det varit -15 som var sagt hade någon fått stannat hemma med liten men nu fick hon följa med å hon låg gott påpälsad nere i vagnen! :)
Hur har Ni firat Lucia?
Å så var det måndag igen
Dagarna går i en rasande fart, här hemma, och i bland undrar jag hur fort tiden går egentligen!?
Visst visste jag/vi att det skulle bli annorlunda att komma hem med en bebis den här omgången när vi ju redan har en (stor) bebis här hemma! :) Och i bland känner man sig otillräcklig som mamma! Lexie får, just nu, all uppmmärksamhet vilket ju gör att jag känner dåligt samvete för att jag inte tar, mer, hand om min andra dotter som jag satt till världen!
Dessa skuldkänslor visste jag ju också om att dom skulle komma och visst vet jag att liten inte lider och att hon får exakt så mycket närhet som hon behöver... men ändå!! Jag vill ju njuta lite av bebistiden och ta vara på den nu... men det är som sagt svårt. Dock tror jag att det blir lite bättring på det när Lexie får gå till dagis igen.
Som det varit nu så har Lexie varit hemma från dagis då det varit så himla mycket sjukdommar där. Lexie har inte varit sjuk en gång sen hon började, men det betyder ju inte att hon inte kan dra med nån skit hem. Å nu så här i förkylningstider är det ju dumt att utsätta liten för dessa bacilusker. Detta har ju alltså gjort att all fokus fått gå till Lexie i stort sätt!!
Förkylningarna kommer ju fortsätta under vintern men Lexie måste ju, trots allt, gå till dagis framöver då jag inte kommer klara av att var hemma (ensam i en månad) med båda två som läget är just nu. Då kommer ingen att må bra... Dock uppskattar jag ju att personelen meddelar när det är extremt mycket sjukdommar som det varit senaste veckan!
Nä.. nu ska jag hämta ut Lexie från sitt rum dit hon åkte in (nyss) för att hon varit "elak" mot lillasyster. Lyssnar man varken första, andra eller tredje gången så åker man in där!! Så är det bara. Jag vet att det inte är lätt för Lexie men hon måste också lära sig vad som är rätt och fel. Och det känns lite jobbigt att göra så... men hon sitter inte där länge och när jag sen hämtar henne så sätter jag mig ner, kramar om henne, och förklarar vad hon gjort för fel och talar om för henne än EN gång att man måste vara snäll och försiktig mot lillasyster!!
Ja Ni... det är inte alltid så lätt!!
A B C...
Ja, å så var det där med att säga A men inte B!! Något utav det värsta jag vet när folk gör.... å så gör jag likadant själv. :) Men... jag tycker lite att det beror på vad det gäller... och i detta fall var det i samband med min gravidit och jag hade varken lust eller ork att blogga om det just då! Nu har det ju gått ett tag och det är nog mest mina instagramvänner som fått undra lite... men har jag lovat att berätta så ska jag.
Såhär var det...
Onsdag den 21/11 var jag hos barnmorskan för "sista" gången. Jag ville då att hon skulle kolla om jag öppnat mig något och samtidigt göra en hinnsvepning. Detta satte nämligen i gångt värkarbetet med Lexie (tror vi)! Dock var jag lite kluven då jag ju med Lexie gick med ordentligt hemska värkar i TVÅ dygn utan att något egentligen hände. Men hur som helst så gjorde vi detta och det visade sig att jag var ca 2-2,5 cm öppen och bm kunde ju såklart inte lova något men trodde INTE att en förlossning skulle vara allt för långt bort.
Ja.. så där gick man å blev lite nervös så fort man kände minsta lilla molnande värk i magen. Å så kom dom... natten till fredagen den 23/11. Å ja.. dom var där för att stanna och jag var vaken hela natten och låg ute på soffan och kämpade tills fram på morgonkvisten då Classe vaknade. Vi gjorde upp att Classes föräldrar skulle komma och ta Lexie då det inte var något dagis, för henne, plus att jag inte ville att hon skulle se mig ligga å ha ont.. Eller ja... hon skulle nog inte riktigt förstå att jag inte kunde leka med henne å på så vis kanske bli ledsen!
MEN.. så händer det typiska.... Classe känner sig lite dålig säger han. Precis vad man vill höra när man legat vaken hela natten med värkar å är skit trött och taggad på att föda barn. Det var magen som krånglade och ja.. kanske var det thaimaten vi åt dan innan vad visste vi då liksom!?! Hur som helst så gick jag in till sovrummet för att lägga mig och klocka värkarna men slumrar visst till nån gång runt 09:00 tiden, då sista klockningen var... och vaknade kl 10:00 av att Classe kommer inte som ett lik och än en gång säger att jag mår fan inte bra alltså! HALLÅ... hur typiskt!
Tiden går å jag märker att jag knappt får några värkar längre... Alltså... från riktiga värkar till nästan NADA... :( Väntar lite till innan jag ringer förlossningen men så efter en timma ringer jag till slut å berättar läget. Tyvärr besannas mina tankar om att DETTA INTE ÄR NÅGOT OVANLIGT..speciellt inte som omföderska och kanske kommer dom snart tillbaka eller så dröjer timmar, dagar, veckor!? Så länge jag har koll på att det fortfarande är aktivitet i magen så är det inget att göra alltså.
Det är ju visserligen skönt att slippa värken med man blir också rätt så besviken och jag är rejält trött och till råga på allt så är det nu jag som måste passa upp på Classe i stället för tvärt om! :) Timmarna går å jag har fått sova lite på dan då ju Lexie fått stanna hos farmor och farfar. Det är värkligen ingen bättring på Classe, och eftersom det är julfest med jobbet på kvällen bestämmer jag mig för att gå dit. Vad ska jag sitta hemma i min ensamhet en fredagkväll för. :)
Kollegegorna uppskattar min närvaro och jag hade jätte trevligt. Drog dessutom in 6 strikar på bowlingbanan vilket nog är rekord för mig! Haha.. höggravid som ett bowlingklot... Ni kan ju tro att det blev jubel!! :)
När vi sen satt och åt känner jag hur det börjar igen... jag tar det lite lugnt å bestämmer mig efter en stund att åka hem då jag fått två - tre ordentliga värkar till. Å så håller det på den natten... inte lika intensivt som natten innan och på morgonen är dom borta igen.
När vi sen satt och åt känner jag hur det börjar igen... jag tar det lite lugnt å bestämmer mig efter en stund att åka hem då jag fått två - tre ordentliga värkar till. Å så håller det på den natten... inte lika intensivt som natten innan och på morgonen är dom borta igen.
Nu är jag både frustrerad och lättat på samma gång... för nu visar det sig att Classe INTE hade kunnat följa med in på förlossningen i hans tillstånd och dessutom verkar det som att även Lexie fått en släng av magsjuka!! Så nån meningen var det nog med att värkarna så tvärt slutade! Eller vad tror Ni?
Tänk Er själva... höggravid.. med värkar... omgiven av folk som ha magsjuka!! Det var liksom bara att hoppas på att jag inte själv blivit smittat. Å som tur var så blev jag det ju inte heller...för tänk att försöka föda barn när man har magsjuka och hög feber!
Så varför jag kanske var lite nere och hängig dom sista dagarna var för att vi var så inställda på att bebis skulle ha kommit den helgen.. å när söndagen kom och bf var förbi kändes det hopplöst och jag ville ha ett novemberbarn och inte ett december när jag nu ställt in mig så på det!!
MEN.. sen började det ju igen natten till onsdagen den 28:e å ja.. resten vet Ni ju!! :)
När liten kom till världen!
Det hela började natten mellan tisdag till onsdag den 28 November.
Efter att ha passerat bf dagen med 3 dagar var det alltså dags. Jag vaknar på natten vid 03:00 tiden nån gång och upptäcker då att jag får en värk... Inget konstigt med det...bara att det fortsätter. Värkarna var då hanterbara så jag slumrade nog till mellan varven och förstod nog först på morgonen att detta är dagen då liten tänker komma till världen! ♥
Lexie skickade vi iväg till dagis och vid 11:00 tiden hade värkarna tilltagit och kom så pass tätt att jag nu bara väntade på att få ringa in till förlossningen! Vänta... ja.. låter ju knasigt men jag ville vara hemma så länge som möjligt för inte komma in dit å bli besviken på att jag inte öppnat mig nåt. Ska jag ändå ligga å kvida och lida... kan jag lika göra det hemma. :)
När klockan är strax efter 13:00 klarar jag inte mer... jag ringer och dom säger att vi är välkomna. Vi är inne lagom till kl 14:00 då det desstuom är skiftbyte...därför väntar dom lite med att kolla hur öppen jag är. Däremot kopplar dom CTG för att kolla hur bebis svarar på värkarna och frågar om jag vill ha lustgas. Men jag väntar med det.
Den nya personalen anländer och det visar sig att in i rummet kliver samma barnmorska som vi hade sist. Både jag och Classe blir jätte glada (och även hon) då vi tyckte det funkade så himla bra sist gång. Och det roliga är att det även då var skiftbyte.. och 40 minuter att dom kom in i rummet mig var Lexie född. :)
Hur som helst.. även en bm student var med och även hon var jättebra å jag kände mig hur trygg som helst i deras händer. Hon hade dessutom bara en månad kvar tills att hon var färdig så det fanns liksom inget att oroa sig för. Dom kollar mig för första gången och jag är öppen närmre 5 cm. Blev lite besviken för FAAAAAAN vad täta verkarna var nu och HELVETE vad ont dom gjorde. MEN... efter att ha sett hur fort jag öppnade mig sist gång körde dom i gång direkt att förbereda... för här skulle ju en bebis helt klart snart komma. Här började jag använda lustgas.
Sist gång hann jag aldrig med att få någon smärtlindring men denna gången fick jag alternativet att ta spinnal. (Ett alternativ omföderskor ofta får då det ju gång nummer två kan gå rätt snabbt) Funkar ju som EDA ungefär bara att den inte har så lång värkningstid. Jag nappar direkt. Narkosläkaren kommer in 15:20 och på fem minuter är min smärta borta och jag är i HIMELEN!! Kan vara det bästa jag någonsin gjort och nu förstår jag alla som fått smärtlindring. Här passar jag även på att dra in ett foto på Instagram på lillans säng för att ingen ens ska börja spekulera i att jag är på förlossningen. Haha... å det var många som gick på det! :)
Jag är uppe på benen på nolltid och för att skynda på prosessen är jag uppe å går å går i rummet.. men så blir jag nästan lite sömning så jag sätter mig lite på pilatesbollen. Nu har det nästan gått en timma sen spinnalen började värka och helt plötsligt känner jag hur det börjar göra ont igen. Går på toaletten och OPS... där händer något.. vattnet går.. SATAN...det känns som att ungen kommer å jag haltar mig fram till sängen där dom förstår att det är bråttom.
Å ja visst... nu är jag öppen helt och hållet och barnet tänker komma. All smärtlindring är borta och nu gäller det bara att lyssna på instruktionerna och överleva. Känns som att jag ska spricka och att jag aldrig mer vill uppleva denna brännande känsla där nere igen för bebis är STARK. Jag gör allt för att INTE ta i då jag nämligen inte har någon värk och bm studenten säger att hon snart inte orkar hålla emot längre. Mem så kommer den...värken.. och PLOPP å så är hon ute!! Själva utdrivningsfasen (krystvärkarna) kan ju hålla i ett tag men mina var nog över på 15-20 minuter tack och lov.
Smärtan jag nyss kände är helt borta och i stället byts den ut mot "Vad var det som hände"... ungen är ute nu... det blev en tjej... vi är tvåbarnsföräldrar..en tjej?? VA? Vi skulle ju ha en kille...det hade vi ju bestämt!! : En smula besvikelse sköljer över mig men utbyts snart mot ren lycka att den fina (?) lilla tjejen (som för övrigt ser ut som en liten gubbe) är hel och frisk. Låter som en klycha kanske men så är det verkligen.
Ja.. det är minst sagt en häftig upplevelse som man ena sekunden aldrig mer vill vara med om för att två sekunder senare känna att jag gör det igen!! :)
Summa sumarum så gick allt på 3 timmar från det att vi steg in på förlossningen och jag måste säga att det gick över förväntan och när jag ser tillbaka på det så ser jag det som en fin och bra förlossning. Jag klara mig från att spricka (även denna gången) och när jag reser mig upp för att duscha och gå över till BB så känns det knappt att jag fött barn. :)
MEN.. sen har en liten sak som jag inte berättat och det är att vi faktiskt trodde att bebisen redan skulle anlända den 23:e november... men det får jag återkomma till i ett annat inlägg.
Ja, det var min (andra) förlossning det...i stora drag! Hoppas Ni uppskattade det!
En liten flicka!
För Er som inte följer mig via Instagram, FB eller känner mig tänkte jag bara tala om att det i onsdags den 28 November föddes en liten prinsessa kl 16:58!
3480 gram och 50 cm lång!
Jag kommer i dagarna ta upp bloggandet igen och skriva hur allt gick till... hur allt är... och ja... tankar, funderingar och känslor i stort kan man säga! :)
Å förresten... Grattiskommentarerna har verkligen ÖST in på både Instagram och Facebook och det tackar vi ju såklart jättemycket för!!
Puss!
