Tidig morgon för mig idag då jag i går var så himla trött att jag somnade med barnen strax efter kl 20:00. ;)
Jag visste att det var alldeles för tidigt och att jag förmodligen skulle vakna flera gånger under natten å tro att det var morogn, men jag orkade verkligen inte gå upp och försöka vara vaken lite till. Å ja...visst har jag vaknat några gåner. Lexie har dessutom drömt (tror) jag och varit lite ledsen å när man då sovit ca 6 timmar är man ju nästan pigg. :) Lyckades dock somna om igen varje gång. Men när klockan var 05:20 tänkte jag att jag passar på att gå upp å få lite egentid innan barnen vaknar för i dag lär jag få än mindre tid än i går då ju Lexie är hemma från dagis i dag.
För ett år sen önskade jag att hon gick på dagis varje dag men nu tycker jag faktiskt att det är rätt mysigt att ha henne hemma även om det är tufft med två. Nu är det nästan så att man vill lämna bort Noelle 15 timmar i veckan i stället.
Skämt och sido... men vilken duracellkanin hon är alltså! Högt å lågt och ska gärna vara PÅ mig hela tiden. Spelar ingen roll... sitter vi å äter... samma mat.... ja.. nog ska hon till min tallrik å gräva. Sitter vi i soffan allihopa... ja, visst ska hon sitta på mig trots att jag sitter precis bredvid. Jättemysigt... om hon bara kunde sitta still! :)
Ja Ni ser ju själva..det bar lyser bus i denna ungens ögon! :)
Å i går var en sån dag när hon var en sån "pain in the..." ghaaaa....
Nä... man kanske inte får skriva så om sitt barn, men jag tror att alla småbarnsföräldrar kännt så nån gång. Klängig och gnällig och när vi åkte å handlade på kvällen ska vi inte prata om. Fy fan säger jag bara. Helt sjövild. Många tyckte tydligen att det var väldigt charmigt och roande medan jag kände hur svetten började pärla sig i pannan. Noelle halvhängde i min famn (då hon gjorde sig lika "hal som en orm") och jag fick säga till Lexie att gå mot kassan då vi inte kunde vara kvar där inne. Oftast går det bra när vi handlar men i går så ville Lexie såååå gärna ha en liten egen vagn.. å jag hade bara en "peng" och eftersom vi inte skulle ha så mycket så tänkte jag att det ska nog gå bra. Men tji fick jag som man säger... Phu!! :)
Så ja... eftet gårdagens två promenader, en gnällig och klängig unge, ett äventyr i mataffären... var det inte konstigt att jag i går slockna innan 20:30
Nu önskar jag Er alla en härlig fredag!
Kram
Efter att vi kommit hem från resan är det vääääääldigt tidiga mornar här nu!
Får väl skylla på jetlag men tycker ändå att det är lite konstigt då barnen ändå sover vila som vanligt och sen somnar runt 19:00 på kvällen! Lite tidigare än i Malaysia kanske men inte ovanligt tidigt för det!?
På resan somnade dom ju även i vagnen, vi lyfte senare över dom till sängen och ändå sov de hela nätterna! Men lite omställning är det ju säkert för de små kropparna och min teori är även att man utomlands är ute HELA dagarna vilket man ju inte direkt är här hemma i detta "sket"väder!
Nä, tacka vet jag vår och sommar då man bara kan kan öppna upp altandörren och skicka ut ungarna! Dock måste vi i år sätta upp staket så att dom inte rymmer... framförallt Noelle! ;) När jag är själv måste jag ju kunna lämna dom en liten kort stund, då och då, även om vi är ute! En studsmatta och en lekstuga ska också införskaffas och en ny (stor) rutschkana! ;)
Jaja.. Nu är det ju en månad eller två kvar tills dess och nu får vi fokusera på att ungdkruttarna ska somna om igen när dom vaknar så tidigt som runt 04:00 tiden! ;) Och i dag gjorde vi faktiskt det (efter att ha vart vakna ca 30-45 min)! Det blev ingen sovmorgon men kl 06:00 är ändå okej! Speciellt när man somnar 20:30 som jag gjorde i går! ;)
"Jetlagade", som vi förmodligen är, vaknade hela familjen, vid 03:30, när pappa skulle åka och det blev ett jobbigare avsked än vanligt (eftersom dom annars brukar sova)!
Lexie som var nyvaken blev lite ledsen och undrade varför han var tvungen att åka och när C pussade flickorna hejdå klamrade sig Noelle fast som att hon aldrig ville släppa taget! Fick en klump i magen och det brast det för mig. :( Kunde inte hålla tillbaka min snyftning trots att jag försökte dölja att jag blev ledsen! Framförallt ska inte barnen behöva se mig ledsen och förvärra situationen för dom. Måste visa mig stark och visa att vi fixar det här som så många gånger förr.
Och vet Ni vad... När Lexie hör min snyftning tittar hon på mig, så förstående, och säger (medan C då går ut genom dörren):
-Mamma... Du behöver inte vara ledsen, pappa kommer ju tillbaka! Vi fixar ju det här (precis som jag brukar säga till henne)!
Vi hämtar ju honom på flygplatsen sen när han jobbat klart!
Alltså... Vad ska man säga!? Jag log och sa att: - Ja, det har du rätt i älskling! Och så ställde jag upp dom på bordet så dom kunde se pappa gå in i taxin.
Stod lite bakom dom och blev så stolt över våra tjejer som, stod där tittandes på deras pappa som nu ska bara borta i nästan 5 veckor, stärkte ut sina små händer och vinkade hejdå när taxibilen körde i väg utan att säga ett knyst!
Vi gick och satte oss i soffan och barnen fick en varsin smörgås. Nu en timma senare ligger vi i sängen igen i förhoppning om att få somna om och vakna med lite extra krafter "denna lördag"!
I bland skulle man vilja veta vad dom tänker.. Och speciellt Noelle som ju ännu inte kan sätta ord på sina känslor.
Jag menar... Inte nog med att ena dagen vara i värmen, bada och ha det skönt...och den andra dagen helt plötsligt vara hemma i kalla Sverige. Nästa dag ska dom dessutom vinka av sin pappa som dom i tre veckor i stort suttit i hop med! :/
Älskade ungar... Ni är så duktiga! ❤️
Hem
